Det är sant att det finns få bilder på deras hemmavatten, kanske särskilt SA. Och himmel och pannkaka vad mycket lättare det hade varit om man sådan habitatbilder funnits på det vis Felipe skriver. Nu gick jag på olika artbeskrivningar, kartor över fångstplatser och dreglade över alla "på plats"-bilder jag kunde på tag på. Jag fastnade på
www.mongabay.com och gillade både bilderna in-situ och artbeskrivningarnas habitat- och suitable company-avsnitt.
Min slutsats blev att det finns svenska jämförelsealternativ. Jag brukar jämföra mina svartvattenbäckar med våra svenska myrvattensjöar/bäckar, tefärgat vatten, gyttje- eller sandbotten med humus, vass och flytväxter. Vattenkvaliteten påminner säkert oxå. Låg alkalinitet, humussyror som buffrande system.
När jag tänker på grässlätterna i sydamerika tänker jag på svenska dikeskanter, hett, mycket gräsarter och torkar ut mellan varven.
Sten- och sandbiotoperna tar jag istället från t ex Älvkanten här i Trollhättan. Stora stenar med alg- och humusmatta, ursköljda sediment, etc. Sedan är ju just Göta älv knappast alkalisk, men jag tycker man kan få en rätt god uppfattning om habitatens grundelement på det viset.
Mangroven kan jag se vissa gemensamma drag i lugnare, växtrika avsnitt av älvkanten. Skuggig alskog med ursköljda rötter, sand och några stenar Inte så mycket undervegetation.
Men jag ser kanske spöken mitt på ljusa dagen och är helt ute och cyklar, jag har ju faktiskt inte varit där, bara sett på bild.
