Där har du helt rätt. Hade du läst resten av stycket så hade du sett att jag inte drar alla över en kant utan menar givetvis de som ligger hemma i soffan och skiter i allt. Det finns arbetstillfällen så det räcker, det gäller bara att ibland kanske släppa digniteten och komma in på marknaden med ett pissigt jobb och sen söka sig vidare. Arbetsgivare är rädda för att anställa folk som inte redan har jobb. Man vill ha någon man kan lita på och är driftig dvs tagit sig in på arbetsmarknaden osv. Man vill ha valuta för pengarna, det är svindyrt att ha anställda. Jag tror att många idag vill bli högavlönade chefer direkt och blir de inte det kan det kvitta. Det är inte detta tråden handlar om.
Nu börjar jag verkligen isne att LN har rätt, jag har blivit en 50årig gubbe. Håller bara med på en punkt d.v.s. att var och en har ett ansvar att göra det bästa för att försörja sig och att det finns latmaskar som inte vill.
Vi kan tycka vad vi vill om det men man har studerat det i forskningen massor av gånger och människan i lat, ett flockdjur, opportunist och ovillig att utsätta sig för risker och självförnekande. Av tusen agerar 995 lika samma situationer.
Kort summerat innebär det:
- Jag är värd det här för jag är speciell så jag kan plocka ut 900000kr i lön till mig.
- Om inte jag gör det gör någon annan det så jag kan lika väl vrida på gaskranen.
- Det känns ganska farligt, så det är inte mitt ansvar, det finns fler här som kan ingripa och hjälpa den som håller på att mördas.
- Det var ett tråkigt skitjobb. Behövs det göras alls? Kan jag få någon annan att göra det?
- Jag instämmer inte i något av ovanstående påstående för jag är speciell, jag har moral och jag är bättre än andra.
Det fina är trots allt att samhället fungerar hyggligt trots att vi i grunden alla (utom 5 tusendelar) är besvärliga egoister som lägger band på oss.
