Jag älskar ål. På ett skånskt julbord är det ett måste.
Men för två vintrar sedan läste jag artikeln
Ålamörker i morgontidningen. Aldrig mer att jag äter ål.
Läs den själv här:
http://sydsvenskan.se/kultur/article289042.ece
Ett citat från artikeln:
Så medan svenskar, danskar och polacker slagits om att ta upp mesta möjliga av torsken har bestånden i Östersjön och i Västerhavet minskat med cirka 90 procent på bara tjugo år, och medan skandinaver och sydeuropéer slagits om vem som ska fånga mest ål, har antalet ålbebisar (så kallad glasål) som flyter hit med Golfströmmen från Sargassohavet minskat med 99 procent på 25 år. De vuxna ålar som fiskas upp idag är resultatet av glasålsinflödet hit till Sverige för kanske tjugo år sedan; den dramatiska minskningen av vuxna ålar kommer alltså inte att visa sig förrän om tidigast tio–femton år. Världens ledande ålforskare förutspår att om allt ålfiske upphör i_dag, kommer ålstammen i bästa fall att vara återhämtad inom 80 år. Med en 90-procentig minskning av ålfisket kommer det att ta 200 år. I bästa fall
Mot bakgrund av ovanstående tvekar jag inte att ta till hårda ord:
Den som äter ål fiskad ur svenska bestånd tycker jag är en samvetslös idiot. Helt och fullt i klass med de som förespråkade utplantering av nilabboren i Viktoriasjön - för att dra en parallell ciklidister kan relatera till.
Det går inte att blunda för siffrorna ovan.
Det går inte att tro att små inskränkningar och utplanteringsförsök på något sätt är tillräckligt.
Det går inte att ursäkta sig med att det finns andra länder som fiskar upp ännu mer ål.
Antingen förespråkar man ett totalt ålfiskestopp, eller så medverkar man till utrotningen av en fiskart ur svenska vatten. Det finns inget oskyldigt mellanting, inga hänvisningar till att man följer fiskekvoter duger som ursäkt.
