Jag tror det beror på att tänderna slits ner pga av allt grävande. Eftersom man håller dem parvis hela tiden, vilket inte är naturligt för dem, triggas de till lek hela tiden.
Jupp det första du säger märkte jag även då jag gick från grus till sand, "huggtänderna" i nedre käken försvann ständigt och jämt då jag hade grus men satt kvar då jag bytte till sand.
Det sista du säger, att det inte är naturligt att hålla dem i par, detta stod det i artikeln jag länkade till på första sidan. Är det ett faktum att detta stämmer?
I den artikeln nämner de för övrigt stress som en av nackdelarna att hålla fiskarna parvis. Vilket är lite intressant, då jag hade jaggor sist började jag misstänka att det kunde vara stress som gör fiskarna lite gula, detta pga att sista paret ändrade färg från relativt svartvita till mer gulaktiga allt eftersom jag hade dem trots extrem ransonering av foder som kunde "färga". Lekte (och därmed stressades? och färgades gulaktiga?) gjorde de ju dock regelbundet en gång i månaden ungefär.
Appropå rovgirigheten så tror jag benhårt på att den kan dämpas via en onaturlig kost. Jag tycker man märker tydligt att rovfiskar som enbart får dött kan vara lite tröga och inte riktigt fattar vad de ska göra då man slänger ner foderfisk. Jag har t.o.m. sett rovfiskar bli rädda för ett gäng foderfiskar som plötsligt swischar runt i karet... Medan fiskar som regelbundet får levande foder verkligen är på hugget. Vad som i förlängningen är bäst för dem lämnar jag dock osagt.
Aggressiviteten däremot tycker jag varierar, en del är aggressiva, andra är lugna. Få verkar dock vara de monster det skrivs om i äldre literatur. Personligen har jag aldrig träffat på sådana fiskar, hornen växer bara fram vid leken vad jag har sett.
