Valet av plats för mitt kar blev helt enkelt enkelriktat så att säga - det fanns egentligen bara en vettig plats att välja i förhållande till det övriga möblemanget. Inte ens en ommöblering löste problemet. Den plats som återstod blev ändå den samma.
Ja vadå? Jo karet står på ett ställe där givetvis alla i familjen oundvikligen måste gå förbi ett antal gånger om dagen. Som grädden på moset kommer mycket infallande ljus in (inte direkt soljus som tur är) där det står, med ett fönster på väggen mittemot som skapar hotfulla silhuetter av motljuset när man rör sig.
Den första månaden så var fiskarna knappt framme dagtid (med folk i huset) och väl framme så försvann dom blixtsnabbt så fort någon kom i närheten. Men så fort ljuset utanför dämpades så höll dom sig framme oavsett hur mycket man rörde sig i närheten. Ja då reagerade dom snarare tvärt om - så fort dom såg någon så störade dom ivrigt fram till rutan MAAAT...
Fisken kan omöjligt fatta hur deras akvarievärld är funtad och allt som syns och rör sig befinner sig i deras ögon i deras omgivning. Akvarieglaset uppfattas knappast som en gräns för deras omgivning (åtminstonde inte som en trygg och säker sådan), utan på dagtid när rummet är tydligt upplyst så ger det antagligen en effekt av en stor öppen och farlig yta som hör ihop med deras. Rör det sig dessutom stora varelser och hotfulla silhuetter på denna yta så är det än mer en orsak att sticka och gömma sig - "rovdjuren" är ju hos dom.
Jag var rädd för att det skulle förbli så här. Men nu efter tre månader så har dom börjat vänja sig alltmer och är framme lika mycket dagtid som kvällstid. Förr så tryckte dom en lång stund efter att ha blivit skrämda innan dom vågade sig fram igen. Dom flyr inte panikslaget längre vid oväntade rörelser och ofta så stannar dom upp i flykten - beredda men inte bortskrämda. Skulle dom mot förmodan bli så rädda att alla gömmer sig så kommer dom snart fram en och en om jag står kvar en stund och dom simmar snart fram till rutan - "Titta matgubben".
Om du har karet på ett ställe som ger den här, för fisken kusliga omgivning, dagtid, så tycker jag inte att du ska undvika att röra dig i rummet. För då kommer dom kanske aldrig att vänja sig. Även om det rör sig om en överlevnadsinstinkt hos fisken så är den träningsbar. Upptäcker dom att det aldrig händer nåt farligt, så kommer flyktinstinkten att dämpas. Inte försvinna, men panikflykterna och reaktionen att sitta och trycka i en håla kommer att försvinna.
Hemma hos mig så är det fritt fram att röra sig som man behöver i närheten av karet, ingen skyddad verkstad för fiskarnas skull (till en viss gräns förståss). Dom vänjer sig att se det som händer därutanför som en naturlig och ofarlig aktivtet med tiden. Det är ungefär som att socialträna en hundvalp. Om den aldrig utsätts för denna stimulans kommer den bli skygg och uppfatta många situationer som hotfulla. Fiskar fungerar ungefär på ett liknande sätt tror jag. Det gäller dock att utöva sån här stimulans på en vettig nivå - alltså ingen headbanging framför karet ;)
Pröva med att hålla upp med utfodringen för att få dom riktigt hungriga. Mata dom när rummet upplevs som mest hotfullt - hunger övervinner oftast rädslan. Då tillför du en positiv stimulans i tillvänjningen. Rör dig med lugna rörelser under utfodringen och håll dig helt still emellanåt om dom gömmer sig för att ge dom en chans att våga trotsa sin rädsla.
Att sätta in ett fiskstimm funkar mycket bra och ger signaler om att det är ofarligt därute. Men det kan bli tvärtom som nämnts. För om fiskstimmet gömmer sig förstärks bilden av att det är farligt. Om det går och om du vill så är faktiskt slöjstjärtar ypperliga trygghetstränare - dom är för dumma för att bli rädda (ursäkta utdömmandet, har inget personligt emot dom). Du kan ju ge bort dom när träningen är över.
I mitt lilla sällskapskar som jag har så tror jag inte att fiskarna skulle reagera ens om det trillade ner på golvet. Invånarna där har utsatts för mycket liv och rörelse under lång tid och dom stortrivs.
Smike;)
http://hem.bredband.net/stemik/
