Förra sommaren la jag upp en tråd om en helt underbar resa jag och hustrun gjorde till Sydamerika och bl a Amazonas för några år sedan. Ni hittar den här: http://www.ciklid.org/forum/showthread.php?t=64138

Eftersom den tråden till min glädje blev så uppskattad så kör jag igång en ny inför detta års semester, och tänkte jag berätta lite om den första riktiga "wild life"-resan hustrun och jag gjorde när vi 2005 tog flyget från Thailand och begav oss in i Borneos underbara regnskog för några nätter i hydda.

På våren det året köpte vi flygbiljetter till Bangkok och bokade ett par nätter på hotell där. Resten av resan tänkte vi inte planera utan väl där nere bestämma lite dag för dag vad vi skulle göra och vart vi skulle åka. Men så satt jag här hemma och kollade på Air Asias nät av destinationer runt om i Asien och såg att de flög till Borneo. Det lät ju spännande, men vad kunde man göra där? Jag googlade vidare och hittade en del spännande reseskildringar från riktiga djungeläventyr. Och så hittade jag Uncle Tan's Wild Life Camp! Det lät riktigt jäkla häftigt! Tänk om man hade kunnat göra en sådan resa! Men hustrun skulle aldrig hoppa på det, tyvärr. Men jag nämnde det för henne sådär i förbifarten och när hon svarade "ja, det kanske vi skulle göra?" så dök jag på datorn och bokade 4 dagar på denna Uncle Tan's Wild Life Camp.

Efter några dagar i Bangkok åkte vi ner till ett något regnigt Phuket. Det var lågssäsong, juni månad, och regnperiod egentligen. Vi satt där en kväll på en restaurang och undrade vad vi hade gett oss in på. Regnskog, djungel, bo i hydda, kryp, insekter, fuktighet, ormar, råttor...ja, allt otrevligt kom man ju att tänka på. Lite så där kände man sig, både hon och jag.

Vi flög först till Kota Kinabalu, den största staden på den malysiska delen av Borneo. Vi gjorde lite utflykter till olika öar, tog ett gammalt ångtåg inåt landet till några små byar osv. Hade riktigt trevligt. Vi var verkligen i en annan värld. Det var så få vita att man kom på sig själv att man hälsade igenkännande om man mötte en vit...jag vet, märkligt och knäppt, men det var så.

Hursomhelst, efter några dagar tog vi så ett mindre plan till en annan stad - Sandakan. Och det är här äventyret börjar:

Enligt instruktionerna ska vi bli hämtade på Sepilok Orangutan Center så vi tar taxi dit från flygplatsen.
37587

37586

37585

37588

Sepilok är ett center för föräldralösa orangutanger, vars föräldrar dödats i samband med skövlingen av regnskogen och inplanteringen av palmer som ska generera palmolja så att vi andra kan få vårt margarin, glass, kex, chips och smink t ex.
Vi kom precis när det var utfodring. De slängde upp en mängd bananer på en plattform några meter framför oss och sen dröjde det inte länge förrän man såg rörelse i träden och det grova repet som löpte rätt in i skogen. Det här var alltså orangutanger som hade kommit så långt att den var åter utsläppta i det fria men som kom tillbaka för att käka då och då.
Vi stod där bara meter ifrån dem, inga burar - varken för dem eller oss - och en del av dem var något busiga, men det fanns vakter ifall någon blev för närgången vilket var nära men inte så att någon behövde ingripa.

//Kaj