För hög salthalt knäcker njurarna, eftersom fisken dricker vatten hela tiden och måste utsöndra saltet den får i sig, samtidigt som den förlorar mer sötvatten än den kan ta upp igen, främst genom gälarna. Fisken törstar på sätt och vis ihjäl.
Saltvattensdjur som skickas ner i sötvatten har omvänt problem - det strömmar in vatten i dem snabbare än de kan pumpa ut det igen via gälarna & urinen, och de dör av att kroppsvätskorna späds ut.
Hur mycket 1800 µS är är svårt att säga - är det µS/cm så motsvarar det runt en promille salthalt (enligt
http://gaea.es.flinders.edu.au/~mattom/Utilities/salcon.html ) fast det är lite missvisande, eftersom det salt du använt inte har samma sammansättning som salterna i havsvatten.
1 promille är visserligen klart inne på bräckt område, men mycket få, om några, vuxna fiskar har problem med så låga salthalter. Fast du kan nog glömma att odla neontetror i det.
För referens: Tanganyika har cirka 650 µS/cm, havet har uppemot 53000 µS/cm, och ur minnet har jag för mig Mälaren ligger runt 250 µS/cm. Fjällsjöar, som får allt vatten ur regn/snö, lär skall kunna ha ned mot 60 µS/cm.
Så - allt är relativt, som vanligt.
