Jag fick just en fråga via email om hur man får fart på Vallisneria i en Tangyikaburk och mindes den här tråden och tänkte jag ger min syn på saken också.
Såhär blev svaret:
Växter behöver en hel del olika näringsämnen, varav några är viktigare - makroämnena. Absolut viktigast är kol som ~30% växten består av. Koltillgången är det alla akvatiska växter får kämpa mest med.
Vallisneria är ett bra val i Tanganykia av anledningen att denna är en av ganska få växter som är duktig på att skaffa kol från karbonater - som det ofta finns bra med i Tanganyikaburkar, speciellt om du använder extra bikarbonat.
Det som sedan tar slut efter kol är kväve och kalium ofta i den ordningen. Kväve är extremt viktigt för enzymbildningen i växten och enzymer fungerar som katalysatorer för "spjälkningen" och "extraheringen" av näringen som kommer in.
-"Va bra" tänker du "jag gör ju mina vattenbyten för att hålla nere nitrathalten, och nitrat är ju en bra kvävekälla för växterna!".
Problemet är att du gör ganska häftiga vattenbyten och kranvattnet innehåller bara spårnivåer av makroämnen och nitratet och fosfatet du får från firrarna är i en organisk form som först måste sedimentera i bottnen där den mineraliseras till en ickeorganisk form som Vallisnerian kan ta upp. Detta går sakta och håller du dina frekventa vattenbyten så blir det alldeles för lite kväve som kan sedimentera och mineraliseras.
I sådana här kvävebegränsade lägen brukar Oscillatoria triggas av den extremt låga kvävenivån. Cyanobakterier kan dessutom bilda "heterocyst"-celler som klarar att dra kväve direkt ur luften(!) vilket dom är helt ensamna att klara av. Din starka cirkulation ser till att hålla kvävegasnivån i vattnet i samma nivå som luften som består till 70% av kvävgas. Cyanobakterierna var dom första epifyterna på jorden som började få ner kvävenivåerna i luften och trycka upp syrenivåerna. När dom dör och sedimenteras så blir dom en kväverik gödning till andra epfiyter såsom växter och andra alger.
Vill man slippa Cyanobakterier och få fart på lite roligare epifyter som Vallisneria (och lite snyggare grönalger) är det absolut effektivaste att använda KNO3, kaliumnitrat. Gärna i kombination med någon form av ickeorganiskt fosfat såsom KH2PO4, kaliumfosfat, eftersom kväveupptaget hos växterna går enklare då.
Ett annat riskablare sätt är att göra färre vattenbyten, men då ställs man inför problemet med att man blir beroende mineraliseringen i bottnen och dess hastighet, som ofta är på tok för långsam för snabbväxande växter såsom Vallisneria. Färre vattenbyten kan därför få upp den organiska kvävenivån i vattnet via organiskt nitrat och fosfat som bara vissa alger klarar att utnyttja. Färre vattenbyten gynnar därför vissa typer av alger mer än växter.
Tricket blir således att börja sniffa lite på KNO3 och KH2PO4. Du skaffar dessa billiga pulver t ex här:
http://www.granholmarna.se/hej.htm
Det går åt ca 10 ggr mer KNO3 jämfört med KH2PO4 och du använder dom genom att göra två stamlösningar i varsin halvlitersflaska. Flaska nummer 1 häller du ner 7 tsk KNO3 i och fyller upp med kranvatten och skakar. I flaska nummer 2 häller du ner 5 krm KH2PO4 och fyller upp med vatten och skakar.
Dessa två blandningar doserar du 10 ml per 100 liter, dvs samma styrka som t ex den populära Tropica Mastergrow.
Gödningsförfarandet jag rekommenderar är att göda för hela vattenvolymen (i ditt fall 720 liter, dvs 72 ml av varje) efter varje vattenbyte - dvs du kan behålla dina frekventa vattenbyten för växterna kommer få perfekta nivåer av ickeorganiskt kväve och fosfor som tillsammans med kolet från bikarbonaten garanterat komme få dom väldigt glada.
Kombinera gärna dessa två med samma dosering av TMG, även om det inte är lika viktigt ibörjan eftersom det alltid är makroämnena som går åt först och i störst mängd. När du har rätat upp makroniåverna kanske det dock blir alltmer aktuellt med TMG som får upp mikronivåerna också.
